Familjen tog emot den lilla maltestern-yorkien med stor entusiasm – och själv gav han mycket kärlek tillbaka. ”Jag gick igenom en depression när vi skaffade honom och han gjorde tillvaron bättre för hela familjen”, berättar Iris för The Dodo.
Familjen bestämde sig för att sätta in ett chip hos en veterinär för att alltid kunna hitta honom om något hände. Och det gjorde det. Ett och ett halvt år senare gick Bebe ut för att leka i trädgården, och plötsligt var han borta.
Iris satte upp hundratals lappar om den försvunna hunden, ringde alla hundhem som fanns i närheten och satt fastklistrad vid telefonen. Men ingen hund dök upp, till Iris stora oro och förskräckelse.
Befarade det värsta
Ju mer dagarna gick, desto större blev stressen. Iris befarade det värsta och insåg att utan hjälp skulle Bebe inte överleva länge. Hon hoppades att han skulle bli väl omhändertagen om nu någon hittade honom.
Åren gick, men saknaden efter Bebe gick aldrig över. Men familjen bestämde till slut att det var dags att gå vidare och adoptera andra hundar. Iris välkomnade två pitbullterriers, Sir Fathy och Mia, och fann också rum åt ännu en terrier som fick heta Crossiant.
Men fortfarande gick hon då och då in på nätet för att se om en liten blandrasmalteser blivit upphittad. En dag loggade hon in till ett oläst meddelande.
”Jag fick ett meddelande på Facebook där det var en som frågade om jag någonsin ägt en sådan hund. De hade scannat hunden som kom in i dåligt skick till veterinären och då hade min information poppat upp. Det var helt galet!”
Veterinären skickade en bild på hunden och trots att det gått över tio år sedan hon träffade sin malteser kände hon direkt igen honom.
Bebe hade skadat en tass och hade bara några tänder kvar. Veterinären frågade om hon ville ha tillbaka sin hund.
”Jag sa bara: ”Självklart! Varför skulle jag inte vilja få tillbaka min hund?!”
Trodde inte han skulle känna igen henne
Bebe fick vila ut på kliniken men efter ett tag var det dags för Iris och hennes dotter att åka och hämta honom. Iris var nervös över att hunden inte skulle känna igen henne, men hoppades att deras speciella sätt att kommunicera med varandra åtminstone skulle få Bebe att minnas hennes röst.
Men så fort veterinären gav Bebe till Iris borrade han in sig i hennes bröst, och slickade henne i ansiktet. Iris grät av glädje.
”Jag gav upp för länge sedan. Men jag insåg att ibland händer mirakel. Ingenting är omöjligt”.
Det har nu gått en tid sedan det känslosamma återseendet men förutom en del rehabilitering och åkommor är det precis som vanligt igen. Bebe är hemma.
”Det känns som att han aldrig lämnat. Han beter sig precis som jag minns honom. Han följer mig var jag än går, till och med till badrummet då han står utanför och krafsar på dörren.
Hans nya hundsyskon har också accepterat honom, så alla är en enda stor familj.
”Jag tror att han innerst inne känner att han är hemma igen”, säger Iris.
[arve url=”https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Firisi0922%2Fvideos%2F10215000344991879%2F&show_text=0&width=267″ aspect_ratio=”9:16″ /]
Blev du också berörd av den här historien? Dela den vidare till dina vänner!