En sak många av dessa oturliga hundar har gemensamt är att många av dem hamnar på hundstall. Där får de visserligen mat och omtanke, men det går inte att jämföra med att bo i ett riktigt hem.
När den 72-åriga mormorn Melani Andrews tragiskt blev änka, och kort där efter även förlorade sin hund kände hon sig mycket ensam. Efter lite påtryckningar från sina barnbarn beslöt hon sig därför för att adoptera en herrelös hund.
Men redan innan hon kom till hundstallet, Front Street Animal Shelter City of Sacramentos, hade hon bestämt sig för vilken hund hon ville ha.
Hon ville ha den äldsta hunden, den hund som det var minst chans att någon annan skulle vilja ha. En hund som antagligen skulle behöva spendera resten av sitt liv på hundstallet.
”Den här vänliga kvinnan kom in till vårt djurcenter och frågade efter den äldste och svåraste hunden att adoptera,” skriver djurcentret på sin Facebook-sida.
”Jag var nere och kände mig lite deprimerad. Mina barnbarn kom över till mig en kväll och sa: Mormor, du behöver någon som kan hålla dig sällskap. Du kan inte bara sitta här ensam,” säger hon till The Dodo.
Svaret på Melanis ensamhet blev Jake.
Var pensionär precis som Melani
Precis som Melani hade Jake varit ensam en tid. När Melani frågade efter den äldsta hunden presenterades hon för Jake av personalen. Jake hade bott där under lång tid. Han var pensionär, hade drabbats av cancer och hudproblem.
Och Melani bestämde sig direkt för att det var honom hon skulle ha.
”Melani kom inte till oss för att få tag i en frisk och ung hund, utan för att hon ville rädda ett liv och ge villkorslös kärlek till en hund i nöd,” skriver centret på sin Facebook-sida.
Den 12-årige hunden fick genast följa med hem.
Melani brydde sig inte om att veterinärkostnaderna kanske skulle bli höga, och hans hudcancer, hörselnedsättning och dåliga syn störde henne inte det minsta.
Hon ville bara ta hand om en hund i nöd. Och ge den massor av kärlek.
Nu har Jake gjort sig hemmastadd i sin nya miljö. Titta så skönt han har det nu.
”Jake hade två vänner på centret men de ignorerade mig. Men Jake tittade upp och började yla. Då sa jag: Det verkar som om han vill gå, jag tar honom.”
”Varje dag skrattar jag lite grann. Nu är det inte så ensamt. Jag tror Jake vet att jag älskar honom eftersom han ibland kommer fram till mig och ber mig klia honom bakom örat. Och när han luktar på mig. En hund som inte vet om han är älskad av någon gör inte sådant.”
Vilken tur att Melani och Jake har hittat varandra. Tänk vad mycket glädje Jake ger Melani och tvärt om. Jag tror verkligen att en hund skulle göra underverk för många ensamma människor.
Dela artikeln med dina vänner på Facebook om du också tycker att hunden är människans bästa vän!